Mardrömmar
Jag drömde inatt att jag och Victor sov på ett hotell nånstans med lilla Kiwi. Vi hade en stor fin balkong med utsikt över staden. Vilken stad det var det vet jag inte, det var nog inte i Sverige. Jag vet inte exakt vad som hände eller vart vi hade varit, men när vi kom in i hotellrummet igen så stod balkongsdörren öppen. Jag hann inte mer än att öppna dörren in till rummet innan Kiwi rusade ut till balkongen, upp för räcket och föll flera våningar ner. Jag har nog aldrig sprungit så snabbt förut, ut genom dörren , igenom korridoren... Fast det märkliga var att, plötsligt var vi inte högt upp längre. Vi var på första våningen och när jag kom ut genom ytterdörren så var vi liksom inte på samma ställe. Jag började få panik och skrek åt någon som jobbade på hotellet. Vad som hände sen är jag inte riktigt säker på, jag vet bara att stunden senare så gick jag längs hamnen där jag såg Kiwi igen, fast det var liksom ändå inte hon.. Det kanske var hennes spöke. Jag lyfte upp henne och kramade henne hårt, men plötsligt var hon bara borta. Min fina lilla bebis.
Visst är det så himla äckligt med mardrömmar? Just faktumet att de kan kännas så verkliga. Usch. Jag hade en period för kanske ett halvår sedan då jag inte ens ville sova. Jag drömde verkligen mardrömmar varje natt, låg säkert halva nätterna och höll Victor vaken. För även om jag inte ville sova så var jag ju tvungen, så jag ville åtminstone inte somna ensam.
